Vad tomt det känns på nätet. Ingen som är online, ingen att prata med…. Imorgon är jag ledig och har tankarna på att promenera runt vår närliggande sjö. Det kommer bli såå skönt. Jag har under en längre tid funderat på att promenera tvärs igenom Sverig. Kommer kontakta någon tidning innan för att få respons. Några friluftsföretag med för att kanske få sponsring i material och ge reklam. Sen bär det iväg. Men först utveckla mig själv…

/Mina

Mailade nyss en del kollegor om min situation, mig själv, mitt liv… Nu kommer jag ha röjt upp i grytan inför morgonen. När några av dom arbetar på samma ställe… Plus ett par av mina chefer…

Snacka om pirrigt det känns. Men det är utav glädje. Jag är äntligen på rätt väg. Jag ska bli hel en vacker dag. Mitt liv kommer bli komplett. Jag har spridit mitt budskap på jobbet. Nu är det ”bara” min familj och min släkt kvar. Den grupp som är mest omfattande och jobbig att berätta för. Den grupp med mest fördomar, och som kommer känna sig mest besviken, eller kanske gladast. Men i alla fall så kommer den gruppen visa mest känslor, förrutom jag själv som genom detta har visat vem jag är. Och genom att göra detta, äntligen kunna visa vem jag är och visa mina känslor. Hela mitt livs känslor, 30 år av lögn är äntligen på väg att nystas upp…

Jag ska bli jag…

/Kramizar

Hej i etern… Tala om att man är på G… Har under ett par kvällar mailat 4 arbetskamrater om vem jag är, och fått hittills 2 riktigt possitiva svar tillbaka. Idag har jag dessutom arbetat med en av dom som svarat, och jag kan bara säga att jag är riktigt glad över det. Vi har pratat lite under dagen, och det har varit jätteskönt att kunna vara öppen för en så förstående kollega. Tack för att du finns Mia… Jag hoppas vi ses riktigt snart igen på jobbet…

/M

En riktigt fin film är den franska ”Ma vie en rose” – mitt liv i rosa. Den handlar om den 7 år gamla pojken Ludovic. Ludovic har en alldeles egen personlighet som inte är riktigt acceptebel i området. Han vill inget hellre än att bli en riktig flicka. Under filmen får man vara med honom i hans egna värld som sig själv, och hans kamp med att få familjen att förstå, acceptera och älska honom för den han är – en hon.

Jag rekommenderar den starkt. Har fått tag på filmen, tyvärr bara med spansk text, så mitt pågående projekt är att översätta filmen till engelska. Riktigt trevlig sysselsättning. Det känns som att jag kommer honom närmare. Då jag själv är i samma situation fast i en annan sida om livet, förstår jag och känner för honom och hans kamp.

Filmen är en lysande och känslosam film om hur svårt en transsexuell liten pojke kan ha det. Hur man blir bemött i dagens samhälle, och hur andra kan reagera när man berättar sanningen om sig själv…

Om någon berättar om sitt liv för dig. Tänk på att personen litar på dig, och att denne person fortfarande är samma person.

Säg aldrig till en transsexuell att han/hon inte kan bli medlem av andra könet. Läkarna har kommit långt, plus att personen har stått ut med denna kamp en längre tid, och behöver inte tryckas ner längre ner. Den transsexuella har accepterat sin situation… Kan du?

/Mina

Jag har nu äntligen tagit mod till mig och skickat ett brev till en av mina kollegor. Jobbade lite med honom imorse. Kommer göra det igen om ungefär en vecka… Nu börjar det hända saker…

Om jag ville vara flicka. Med hela familjen samlad, visste jag inte riktigt hur jag skulle svara. Jag hade inte riktigt tänkt ta det så hastigt, så jag drog ut lite på svaret och var lite tveksam. Svarade inte riktigt på frågan, utan sa att jag har 3 tjejer hemma redan. Kanske var en liten indirekt hint. Jag tror faktiskt min fru misstänker något. Så det känns ändå att det kommer gå rätt bra trots allt… Ska berätta det för min chef först..

Jag är alltså en “kille”, (fy vad jag avskyr att presentera mig som kille, varken känner mig som en eller vill vara en). Jag har inget emot killar, tycker de flesta är riktigt trevliga. Vissa jag träffat på kan vara riktigt jobbiga. Men i regel trevliga att ha att göra med.

Nu ska jag berätta lite om vem jag är…

“född” kille, men vet att jag inte är det i mig själv. Ända sedan tidig barndom har jag vetat att jag inte är som andra. Jag har haft en djup längtan att vara någon jag inte ser ut att vara. Ända sedan dess har jag försökt vara någon, andra förväntar sig jag ska vara. Men verkligheten hinner ifatt en. Sedan ca 10 år tillbaka har jag insett felet. Det är min kropp. Det här känns inte rätt, jag har fel kropp. Det här är inte min.

Jag har inte vågat komma ut med detta under barndomen – att jag vill vara flicka. I min barndom har vi haft lite problem i familjen. Fosterföräldrar och fosterhem har varit inblandade en längre tid, och att säga att jag vill vara flicka, skulle säkert ha skapat mycket värre konsekvenser för en. I det fallet är jag glad att jag blev mobbad. I annat fall är jag djupt besviken för det. Annars hade jag kanske vågat komma ut med det tidigare.

Än så länge är det bara några få personer i min MSN-kontaktlista och en arbetskamrat som känner till det. För övrigt är det min blogg som är länken. Jag står inför valet att först berätta det för min bästa vän och arbetskamrat, eller för min djupt förstående bror. Men att ta sig förbi den gränsen är svårt. Att bara ta det steget kommer att förändra allt i en handvändning. Till det bättre hoppas jag. Jag vill inte dö som kille, utan som tjej. Jag måste ta det steget, annars kommer jag vara djupt olycklig resten av mitt liv.

Jag har några få riktigt lyckliga minnen från min barndom. Dessa bygger på några få tillfällen då jag var helt ensam i någon vrå. Jag låtsades vara prinsessor som väntade, klädde mig i min mammas smycken och kände mig riktigt lycklig. Men så kom verkligheten ifatt och jag insåg mitt stora fel i livet. Något som inte bör finnas, fanns – där nere.

Jag kom under skoltiden att få annat att tänka på. Jag blev rejält mobbad och utfryst, så mina tankar gick till att hålla mig undan. Ingen frågade hur det var med mig, vad som var fel. Dom tog för givet att jag var ett problembarn, och flyttade på mig till andra klasser, där problemet fortsatte.

I lågstadiet var jag lite av en ensamvarg. Jag hade 2 bästa vänner, som precis som jag själv höll sig lite ensamma eller gick och pratade med varandra. Jag slöt mig till dem, vilket lett till att jag blev mer utfryst. Mobbingen fortsatte alltmer och jag ville byta skola.

Jag hamnade i en närliggande skola och mer eller mindre kom snubblande in i en annan klass, där alla känt varandra sedan ettan, och här kom jag. En främling som ingen kände. Läraren sa till klassen att dom skulle ta väl emot mig. Men det blev tvärt emot. En sådan skoltid önskar jag ingen. Utsatt totalt hela tiden. Från morgon innan skolstart, till efter slut. Jag var tvungen att tävla ut i farstun varje dagsslut, få på mig skorna och rusa ut. Varje dag. Klass-”kamraterna” låtsades “torka” av smutsen från mig med papper ett par gånger, jaga mig i korridorerna, skratta åt mig i duschen på gymnastiken….

Ju mer jag tänker tillbaka, desto mer kommer jag på att skriva. Korridorerna inuti skolan blev min lilla frizon…. Jag var där under rasterna och kom tillbaka strax innan lektion. Rätt ofta bad jag läraren att få gå på toaletten eller till sjuksyster, då jag kände att jag inte klarade av att sitta kvar i klassrummet. Jag kände att alla stirrade, viskade och skrattade åt mig. Detta har pågått varje dag i den klassen.

I femte klass var det en elev i en parallellklass som dök upp och slog mig i magen för att jag inte var som andra. Detta var en tillfällig skola innan jag flyttade till min pappa.

Min pappa och hans nya familj tog hem oss och vi fick bo hos honom. Jag började i en skola i närheten av hemmet. Det var den bästa klass jag gått i under mellanstadiet. Jag fick två bästa kompisar där. Den ena har jag gått parallellklass med i gymnasiet och arbetat tillsammans med. Den andra har jag nu kommit i smått kontakt med genom webbsidan Stayfriends.

I högstadiet vad jag mer eller mindre utfryst. En elev i parallellklassenblev irriterad på mig och mer eller mindre gav mig en utmaning i skolhallen. Han ville se om han fick ner mig på golvet, då han ansåg sig ha rätt till det av någon anledning. Det slutade med att jag fick ner honom med hjälp av några enkla judoknep jag fått lära mig på träningen. Jag tränade judo lite under ett halvår, vilket givit mig en liten fördel.

I högstadiet visade jag även att jag var människa. Jag låg bättre till i bild och matematik än de andra. I matematik var jag ofta klar med uppgifterna när de andra kommit halvvägs. På det allmäna provet var jag färdig rätt fort, och fick en längre rast. På bilden hade min lärare inget mer i läroplanen att lära ut.

Så kom gymnasietiden. Mitt val var byggprogrammet. Där kom mobbingen igång igen. Vi hade en gruppindelning. På den ena sidan – klassen, på den andra sidan – jag. Tröttnade efter ett år och tog ett år ledigt från skolan. Jag var såå trött på allt som hade med skoa att göra, så jag började söka jobb. Då jag varit inom byggbranchen ett år och fått grunderna i ritningsläsning, gjutning, plattsättning, murning, målning m.m. Jag fick dock ingen tjänst, trots mitt intresse och engagemang. Jag var för ung.

Började en karriär inom Burger King där jag stannade i 3,5 år. Ett vikariat på OBS! Stormarknaden i Haninge 6 månader.

Jag började i Restaurangskolan i gymnasiet efter ett års frånvaro från skolan. Här var det mer sammanhållning i klassen. Men några tjejer i klassen hade sina idéer. En gång stod dom bakom mig i provköket och försökte lista ut vem av tjejerna rumpan tillhörde. En annan gång i ordningen frågade en av dom mig om jag kunde beskriva färgen på mitt hår. Jag sa att mitt hår är cendréfärgat. Då undrade en av dem om jag visste vilket hår dom menade. Huvudet trodde jag, men dom menade en annan del. Då kände jag mig lite pinsamt ute…

Jag har hört att om en kille inte “tömmer sin blåsa” att det kan ge en del biverkningar. Undrar om det är orsaken till min huvudvärk. Jag rent utav avskyr att ens ta i “den lille”. Så att tömma den är än värre… Ska nog försöka göra lite reseach om detta.

De senaste dagarna har morgontemperaturen legat mellan 10 och 15 plusgrader. Men i morse låg den på minus 1. Inte så konstigt att folk blir riktigt förkylda när temperaturen aldrig är jämn. Men å andra sidan, har den någonsin varit det?

Idag har jag lite ont i huvudet… Men det är inget jag tänker så mycket på. Tar det lite lugnt på jobbet. Har precis ätit lite mat, så nu sitter jag och lutar mig tillbaka.

Gör om lite filmfiler, så de passar i min lilla MP4-spelare. Riktigt skönt att ha något att titta på under resan till jobbet. Även om skärmen är lite större än en tum, är bilden riktigt skarp.

]]> http://josephine77.wordpress.com/2008/05/15/huvudvark/feed/ 0 Mina