Vad tomt det känns på nätet. Ingen som är online, ingen att prata med…. Imorgon är jag ledig och har tankarna på att promenera runt vår närliggande sjö. Det kommer bli såå skönt. Jag har under en längre tid funderat på att promenera tvärs igenom Sverig. Kommer kontakta någon tidning innan för att få respons. Några friluftsföretag med för att kanske få sponsring i material och ge reklam. Sen bär det iväg. Men först utveckla mig själv…

/Mina

Mailade nyss en del kollegor om min situation, mig själv, mitt liv… Nu kommer jag ha röjt upp i grytan inför morgonen. När några av dom arbetar på samma ställe… Plus ett par av mina chefer…

Snacka om pirrigt det känns. Men det är utav glädje. Jag är äntligen på rätt väg. Jag ska bli hel en vacker dag. Mitt liv kommer bli komplett. Jag har spridit mitt budskap på jobbet. Nu är det ”bara” min familj och min släkt kvar. Den grupp som är mest omfattande och jobbig att berätta för. Den grupp med mest fördomar, och som kommer känna sig mest besviken, eller kanske gladast. Men i alla fall så kommer den gruppen visa mest känslor, förrutom jag själv som genom detta har visat vem jag är. Och genom att göra detta, äntligen kunna visa vem jag är och visa mina känslor. Hela mitt livs känslor, 30 år av lögn är äntligen på väg att nystas upp…

Jag ska bli jag…

/Kramizar

En riktigt fin film är den franska ”Ma vie en rose” – mitt liv i rosa. Den handlar om den 7 år gamla pojken Ludovic. Ludovic har en alldeles egen personlighet som inte är riktigt acceptebel i området. Han vill inget hellre än att bli en riktig flicka. Under filmen får man vara med honom i hans egna värld som sig själv, och hans kamp med att få familjen att förstå, acceptera och älska honom för den han är – en hon.

Jag rekommenderar den starkt. Har fått tag på filmen, tyvärr bara med spansk text, så mitt pågående projekt är att översätta filmen till engelska. Riktigt trevlig sysselsättning. Det känns som att jag kommer honom närmare. Då jag själv är i samma situation fast i en annan sida om livet, förstår jag och känner för honom och hans kamp.

Filmen är en lysande och känslosam film om hur svårt en transsexuell liten pojke kan ha det. Hur man blir bemött i dagens samhälle, och hur andra kan reagera när man berättar sanningen om sig själv…

Om någon berättar om sitt liv för dig. Tänk på att personen litar på dig, och att denne person fortfarande är samma person.

Säg aldrig till en transsexuell att han/hon inte kan bli medlem av andra könet. Läkarna har kommit långt, plus att personen har stått ut med denna kamp en längre tid, och behöver inte tryckas ner längre ner. Den transsexuella har accepterat sin situation… Kan du?

/Mina

Hej alla vänner, eller ni som orkar lyssna på mig… Nu är jag tillbaka igen i nätet med mina tankar om livet.

Har berättat för enstaka personer i mitt MSN-nät, vilka har tagit det otroligt positivt. Jag har aldrig räknat med att någon skulle prata med mig efter ett sådant erkännande. Men alla jag har pratat med har tyckt det var modigt och positivt. T.o.m min gamla klasskompis blev glad över att ha fått en ny väninna. Nästa som står på tur att veta är en arbetskamrat jag haft riktigt bra kontakt med under mina dagar inom företaget. Ska bli spännande, då hon är den första utanför Internet jag kommer berätta det för.

Ett utkast till min väninna Amanda som imorgon gör resan till det slutliga ingreppet. Jag avundas dig, vännen. Inom några få dagar blir du ditt rätta jag. Passa dessutom på att vila upp dig under resans lopp, så hörs vi av igen när du kommer hem..

 /Mina

Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Har varit tvungen att fundera lite. Känna efter ordentligt. Och hur mycket jag känner efter är det detta jag vill.

Har arbetat idag på mitt ordinarie ställe. Som ni kanske har funderat ut, så arbetar jag som väktare, stationärt med olika platser som arbetsplats, vilket fungerar bra för mig. Har mitt ordinarie ställe halvtid, och andra ställen på halvtid.

]]> http://josephine77.wordpress.com/2007/10/23/ny-dag/feed/ 0 Mina http://josephine77.wordpress.com/2007/10/23/andra-klader/ http://josephine77.wordpress.com/2007/10/23/andra-klader/#comments Tue, 23 Oct 2007 21:55:59 +0000 josephine77 http://josephine77.wordpress.com/2007/10/23/andra-klader/ ]]>

Ett andra inlägg för dagen. Är bara tvungen att berätta. Ville inte väcka folket hemma tidigt på morgonen, så jag tog skjortan i väskan med matlådan ovanför i väskan. När jag kom till plats för att byta om inför dagen, så märkte jag att min apelsinjuice läckt ut över skjortan. Typiskt… En tanke slog mig. Tidigare fick jag en skjorta, som jag lämnat kvar på plats. Den kunde jag ta istället. Problemet var att det kändes lite udda, men ändå helt rätt.. Skjortan är inte av killmodell. Med plats för slips som det ska satte jag på mig den, och satte på slipsen samt en natotröja över. Har haft på mig den hela dagen, utan problem. Ingen har egentligen sett den. Men jag vet, och det känns hur bra som helst. Lagom till 15-tiden fick jag reda på att jag skulle till et garage i grannorten och bevaka. Fortfarande iklädd tjejskjortan med övrig uniform begav jag mig dit i arbetsledningens bil, också där utan problem. Snacka om att jag känner mig rätt i den. Nu sitter jag precis innanför porten som är trasig och har plockat fram datorn och skriver inlägget till bloggen. Ska lägga in den i bloggen när jag kommer hem, under kvällen. Klockan är nu 17:40 och solen är på väg ner, det blir mörkare, och kyligare. Men jag har burken och kläder.. Känns fint.. Önskar att jag kunde tas på mig hel kvinnlig uniform utan att folk skulle bry sig.. Men men.. En dag saka det ske…Tills den dagen, är det tjejskjortan och figurform på arbetsjackan som gäller.. Är rätt smal om midjan, så det sköter bältet.. 

A

Från mig till familj och vänner…

Hej allihop i min bekantskapskrets. Jag kommer i detta brev till er att vända upp och ner på hela vår relation, men hoppas i slutändan att ni i fortsättningen kommer vilja ha med mig att göra. Detta låter mycket värre än det i själva verket är. Jag vill bara att ni i det hela loppet ska acceptera mig som jag är.

För att göra en snabb presentation av brevet säger jag det rakt ut här och nu, och skriver ner en sammanfattning om varför efteråt..

Min bekännelse är att jag är transsexuell och inte kommer gå med på några som helst “krissamtal” och försök till att “få mig normal”. Jag vet vem jag är och har alltid vetat vem jag är och är på väg att bli. Tro inte nu att jag är en transvestit vilket många kan missuppfatta. En transvestit är en kille/man som klär sig i kvinnokläder och trivs med det, för att sedan återgå till vardagen. En transsexuell är en kille/tjej som under sitt liv eller större delen av sitt liv inte anser sig vara född med rätt kön. Jag tillhör alltså denna kategori. Jag vill inget hellre än att bli av med den sak jag är född med. Det finns inget i livet jag avskyr mer än att veta om dess existens. Detta börjar bli ett rätt personligt brev, men det är enda chansen att få andra att förstå mig. Jag har inte fått en “fix” idé eller ett tillfälligt nervsammanbrott, utan detta sitter mer på djupet och längre bak än jag kan minnas.

Nu till den längre versionen…

I min barndom har jag alltid varit en aggresiv men inte hotfull person. Jag har burit inom mig en stor belastning och en mängd tankar. Eftersom ingen förstått mig och jag inte vetat vem jag kan prata med utan att göra för stor bild av det hela, då jag redan har haft snart 30 år bakom mig med tankar om att jag inte räckt till och inte varit “normal” eller “som man ska vara”. Detta för att min barndoms “vän”-krets och skolumgänge inte visat mig någon som helst bild av att vara accepterad som en normal pojke. Nu i vuxen ålder har jag fått kontakt med en person på Internet som bor i en gammal hemort. Jag har även sök information om situationen och läst vad andra gjort. Ju mer jag får reda på desto mer känner jag att detta är jag. Jag har inte bett om att bli född som pojke och vet att jag kan göra något åt det. Detta är en process som tar en stund och kommer kräva en del av mig. Jag kommer dessutom att behöva en hel del stöd i processen, så jag ber er att acceptera mig och finnas där för mig. Om ni inte accepterar mitt beslut och min framtid så vet jag det.

Ni ska inte tro att ni är orsaken till detta, det är jag själv, eller rättare sagt naturens fel. Jag har under mitt liv försökt vara en bra person och vara heterosexuell och så, nu är jag inte intresserad av något som har med sexuell läggning göra, och känner mig inte heller hemma i min livssituation och utseende.

En liten notis bara: Varje dag jag går ut, har besök eller har folk rund omkring mig av någon anledning, känner jag mig osäker. Har alltid gjort och vet inte hur jag ska ställa mig. Jag har inte vågat ta kontakt med någon för att prata om detta, då jag förmodligen skulle tappa kontakt med en hel del av er, vilket jag inte vill. I mitt försök att vara straight har jag haft en gnagande tankekedja i huvudet, vilket kan ha verkat få mig frånvarande.

Under skolperiodens tidiga år fick jag känna hur det var att ha kompisar. Jag hade 2 bästisar i lågstadiet. Sen brakade det loss. Från 3:an och uppåt var jag ett offer för mobingen på ett flertal olika nivåer. Jag var inte som andra, vilket inte fick mig att känna mig välkommen på så många platser. Skogen har varit min tillflyktsort. Som många vet har jag varit scout och scoutledare och kommer inte ge upp den friluftskänslan. I skog och mark är alla välkomna och där känner jag mig fri. Under tidiga år har jag varit med om allt från skillsmässa och olika boendeformer på fosterhem till att bli slagen i skolan och klassad som psykiskt störd av fosterföräldrar.. Inte så konstigt att man som barn inte vågar prata. Jag behöll mina känslor för mig själv och höll mig för mig själv.

Denna livssituation om min ensamhet kan många i min familjekrets intyga om. Jag har inte vågat ta kontakt med andra, eftersom ingen skulle förstå mig. Och mitt liv skulle inte bli lättare för mig om jag skulle bli utfryst på flera sätt.

Nu ska ni inte tro att jag inte önskat mig familjen och så, jag älskar min familj och vill inget annat att dom ska vara lyckliga. Jag vet i skrivande stund inte hur jag ska komma ut med detta utan att skada relationen med min familj. Jag kan inte heller hålla tillbaka min egen lycka över att kunna bli en hel människa och känna mig tillfredsställd, att kunna gå ut och ta kontakt som den jag är innerst inne.

Under mitt vuxna liv har jag inte vetat varken ut eller in hur jag ska göra. Jag har försökt tränga undan mina egna känslor och vara någon alla förstår. Jag tror inte många förstår mig än. Och mina känslor har börjat tära på mitt eget sinne. Börja inte kalla mig för sjuk eller störd nu, för då drar jag ur sladden för allt som har med vänskapsband att göra. Jag vill inget hellre att alla ska vara glada och nöjda, inte minst jag själv. Jag har alltid lyssnat på andra, alltid ställt upp på andra och gjort saker för andra innan jag själv fått något. Nu tänker jag inte säga att jag aldrig fått något, min far och hans fru har ställt upp på att ta emot oss när vi bodde på fosterhem. Men ingen har kunnat hjälpa mig i mina tankar. Ingen har kunnat finnas till för att lyssna och förstå. I min tystlåtenhet har jag ändå lyckats att ta mig upp i livet fysiskt och intellektuellt. Har arbetat med mat och bevakning och trivits med mina arbetskamrater. Inte ens dom har fått reda på något om vem jag är. Jag kan tänka mig att mina arbetskamrater skulle kunna ta detta på ett rätt bra sätt, men ni som är min familj och släkt kommer nog få se på mig på ett helt annorlunda sätt. Jag svarar gärna på frågor om detta, men kommer inte vara med på några försök till att tänka om. Jag är den jag är, är ni inte nöjda kan ni sluta tänka på mig.

Under hela mitt liv har jag stått ut med mycket, och vill inte var med om mer negativt. Jag ser positivt på min framtid och hoppas andra kan se min framtid genom mina ögon.

Er son/bror/kompis/släkting/arbetskamrat

]]> http://josephine77.wordpress.com/2007/07/25/mitt-brev-till-omvarlden/feed/ 0 Mina http://josephine77.wordpress.com/2007/07/20/god-natt-i-natet/ http://josephine77.wordpress.com/2007/07/20/god-natt-i-natet/#comments Fri, 20 Jul 2007 22:37:37 +0000 josephine77 http://josephine77.wordpress.com/2007/07/20/god-natt-i-natet/ ]]>

Nu börjar klockan bli mycket… Känner hur sängen kallar på mig uppe på övervåningen… Jag ville bara lämna en sista tanke i nätet…

En resa jag påbörjat i mitt livs första år, blev fel redan i starten och uppdagades inte av mig själv förrän i skolålder…

Med en tanke på att vara någon annan, försökte jag bli någon jag inte kan vara. Denna person jag klätt ut mig till, är omtyckt, men ack så ensam. En ensamhet som gnager i mitt sinne. En ensamhet som ekar i mitt minne.

I en framtid så snar, jag mig önskar.  Att mina tankar jag spar, och i min framtid jag grönskar. En person så fin, med en skrud så skär. Jag önskar jag vore din, och att jag, efter min resa redan vore där.

Jag är fel, inte sann. Hur kunde det bli så här, hur kunde jag finnas så här. Med min inre röst jag skriker – medan mitt yttre sitter tyst. Djupt inom mig är jag en glad person, en tjej på en blomsteräng, men ack ack, när jag åter slår upp ögonen sitter jag där i min manliga utstyrsel och med tanken gnagande i mitt huvud.

Tårar nedför kinden rullar, tanken gör ont. Att man inte i begynnelsen fick välja, och bli den man är. Någon måste haft ett riktigt illa sinne för humor, när han sade till en att ta denna kropp.. Det var förmodligen den enda som fanns kvar. Liksom i livet, är man den enda som finns kvar, när alla valt. Ensamheten speglar sig i varje detalj, i varje tanke och dröm. Varje dag ser jag mig och längtar. Längtar efter ett liv jag är menad att ha. Ett liv i fulländighet. Den dagen kommer snart hoppas jag. Blott en tanke iväg, hamnar jag där, men verkligheten är annorlunda.

Jag har länge vetat, och för en tid sedan beslutat mig för en vandring, en resa in i mitt nya liv. En förändring som kommer riva upp alla gamla tankar, alla drömmar, relationer och familjesituationer. Gamla vänner går, nya kommer. De som vill ha kontakt, stannar och de som inte vill, kan gå. Sånt är livet. Mitt liv är till synes bra, har familj, hus och jobb. Men under ytan är jag djupt olycklig över att vara fel. Endast min dröm och mina tankar har hållit mig kvar. Kommer snart inte kunna hålla tillbaka tårarna och tankarna. Känslorna kommer få mig att explodera…

Nu ska jag sova… Försöka drömma mig till fulländighet(endast i drömmen går det)

Sov gott från en TS i Stockholms förorten…

/Mina

Med detta inlägg vill jag tacka min nya vän Angel för hennes stöd. Hon är den enda som vet vem jag är innanför skalet. Hon är den enda som förstår mig, den enda jag kan prata med. För ett par vekor sedan kom jag i kontakt med denna underbara tjej, som genom ett trollslag. Plötsligt fanns hon där med information och en livfull förmåga att hjälpa, att stödja och finnas till… I gengäld förstår jag henne i hennes resa mot sanningen, och hon ska veta vilken vän hon är och vad hon gjort för mig… Gillar dig mycket, min nya vän…

Tack för att du finns Angel…

/Mina