Från mig till familj och vänner…

Hej allihop i min bekantskapskrets. Jag kommer i detta brev till er att vända upp och ner på hela vår relation, men hoppas i slutändan att ni i fortsättningen kommer vilja ha med mig att göra. Detta låter mycket värre än det i själva verket är. Jag vill bara att ni i det hela loppet ska acceptera mig som jag är.

För att göra en snabb presentation av brevet säger jag det rakt ut här och nu, och skriver ner en sammanfattning om varför efteråt..

Min bekännelse är att jag är transsexuell och inte kommer gå med på några som helst “krissamtal” och försök till att “få mig normal”. Jag vet vem jag är och har alltid vetat vem jag är och är på väg att bli. Tro inte nu att jag är en transvestit vilket många kan missuppfatta. En transvestit är en kille/man som klär sig i kvinnokläder och trivs med det, för att sedan återgå till vardagen. En transsexuell är en kille/tjej som under sitt liv eller större delen av sitt liv inte anser sig vara född med rätt kön. Jag tillhör alltså denna kategori. Jag vill inget hellre än att bli av med den sak jag är född med. Det finns inget i livet jag avskyr mer än att veta om dess existens. Detta börjar bli ett rätt personligt brev, men det är enda chansen att få andra att förstå mig. Jag har inte fått en “fix” idé eller ett tillfälligt nervsammanbrott, utan detta sitter mer på djupet och längre bak än jag kan minnas.

Nu till den längre versionen…

I min barndom har jag alltid varit en aggresiv men inte hotfull person. Jag har burit inom mig en stor belastning och en mängd tankar. Eftersom ingen förstått mig och jag inte vetat vem jag kan prata med utan att göra för stor bild av det hela, då jag redan har haft snart 30 år bakom mig med tankar om att jag inte räckt till och inte varit “normal” eller “som man ska vara”. Detta för att min barndoms “vän”-krets och skolumgänge inte visat mig någon som helst bild av att vara accepterad som en normal pojke. Nu i vuxen ålder har jag fått kontakt med en person på Internet som bor i en gammal hemort. Jag har även sök information om situationen och läst vad andra gjort. Ju mer jag får reda på desto mer känner jag att detta är jag. Jag har inte bett om att bli född som pojke och vet att jag kan göra något åt det. Detta är en process som tar en stund och kommer kräva en del av mig. Jag kommer dessutom att behöva en hel del stöd i processen, så jag ber er att acceptera mig och finnas där för mig. Om ni inte accepterar mitt beslut och min framtid så vet jag det.

Ni ska inte tro att ni är orsaken till detta, det är jag själv, eller rättare sagt naturens fel. Jag har under mitt liv försökt vara en bra person och vara heterosexuell och så, nu är jag inte intresserad av något som har med sexuell läggning göra, och känner mig inte heller hemma i min livssituation och utseende.

En liten notis bara: Varje dag jag går ut, har besök eller har folk rund omkring mig av någon anledning, känner jag mig osäker. Har alltid gjort och vet inte hur jag ska ställa mig. Jag har inte vågat ta kontakt med någon för att prata om detta, då jag förmodligen skulle tappa kontakt med en hel del av er, vilket jag inte vill. I mitt försök att vara straight har jag haft en gnagande tankekedja i huvudet, vilket kan ha verkat få mig frånvarande.

Under skolperiodens tidiga år fick jag känna hur det var att ha kompisar. Jag hade 2 bästisar i lågstadiet. Sen brakade det loss. Från 3:an och uppåt var jag ett offer för mobingen på ett flertal olika nivåer. Jag var inte som andra, vilket inte fick mig att känna mig välkommen på så många platser. Skogen har varit min tillflyktsort. Som många vet har jag varit scout och scoutledare och kommer inte ge upp den friluftskänslan. I skog och mark är alla välkomna och där känner jag mig fri. Under tidiga år har jag varit med om allt från skillsmässa och olika boendeformer på fosterhem till att bli slagen i skolan och klassad som psykiskt störd av fosterföräldrar.. Inte så konstigt att man som barn inte vågar prata. Jag behöll mina känslor för mig själv och höll mig för mig själv.

Denna livssituation om min ensamhet kan många i min familjekrets intyga om. Jag har inte vågat ta kontakt med andra, eftersom ingen skulle förstå mig. Och mitt liv skulle inte bli lättare för mig om jag skulle bli utfryst på flera sätt.

Nu ska ni inte tro att jag inte önskat mig familjen och så, jag älskar min familj och vill inget annat att dom ska vara lyckliga. Jag vet i skrivande stund inte hur jag ska komma ut med detta utan att skada relationen med min familj. Jag kan inte heller hålla tillbaka min egen lycka över att kunna bli en hel människa och känna mig tillfredsställd, att kunna gå ut och ta kontakt som den jag är innerst inne.

Under mitt vuxna liv har jag inte vetat varken ut eller in hur jag ska göra. Jag har försökt tränga undan mina egna känslor och vara någon alla förstår. Jag tror inte många förstår mig än. Och mina känslor har börjat tära på mitt eget sinne. Börja inte kalla mig för sjuk eller störd nu, för då drar jag ur sladden för allt som har med vänskapsband att göra. Jag vill inget hellre att alla ska vara glada och nöjda, inte minst jag själv. Jag har alltid lyssnat på andra, alltid ställt upp på andra och gjort saker för andra innan jag själv fått något. Nu tänker jag inte säga att jag aldrig fått något, min far och hans fru har ställt upp på att ta emot oss när vi bodde på fosterhem. Men ingen har kunnat hjälpa mig i mina tankar. Ingen har kunnat finnas till för att lyssna och förstå. I min tystlåtenhet har jag ändå lyckats att ta mig upp i livet fysiskt och intellektuellt. Har arbetat med mat och bevakning och trivits med mina arbetskamrater. Inte ens dom har fått reda på något om vem jag är. Jag kan tänka mig att mina arbetskamrater skulle kunna ta detta på ett rätt bra sätt, men ni som är min familj och släkt kommer nog få se på mig på ett helt annorlunda sätt. Jag svarar gärna på frågor om detta, men kommer inte vara med på några försök till att tänka om. Jag är den jag är, är ni inte nöjda kan ni sluta tänka på mig.

Under hela mitt liv har jag stått ut med mycket, och vill inte var med om mer negativt. Jag ser positivt på min framtid och hoppas andra kan se min framtid genom mina ögon.

Er son/bror/kompis/släkting/arbetskamrat